Jag förlorade många vänner…

När jag blev sjuk i hypotyreos förlorade jag många av mina vänner. Jag glömde ofta bort det vi hade kommit överens om och efter hand försvann vännerna. Som tur var förlorade jag inte Lene under sjukdomsförloppet. Hon fanns där, även under de åren då jag var som sjukast – trots att hon inte alltid förstod varför jag förändrades.

Läs Lenes historia och få några råd om hur du kan vara till stöd för din väninna om hon drabbas av hypotyreos:

 

Jag heter Lene och vid det här laget har jag och Helle varit vänner i över 20 år, så vi kände alltså varandra långt innan män och barn kom in i bilden. Vi lärde också känna varandra innan hon blev sjuk i hypotyreos. För ett par veckor sedan skrev Helles man Palle om hur det var för honom när Helle blev sjuk och om hur lång tid det tog innan han faktiskt förstod att något var fel. För mig var det ungefär likadant, jag anade inte heller att Helle var sjuk även om jag märkte att hon förändrades.

Helle var den där typen som kunde lasta en bil inför en tjejresa till Amsterdam på nolltid. Och hon kunde sätta upp ett tält bara man vände ryggen till. Hon var redaktör på Hippologisk Tidsskrift och hennes skarpa journalisthjärna hade inga problem med att hitta på saker att göra till helgen med tjejkompisarna, samtidigt som hon valde ut och vässade artiklar om de bästa danska och utländska ryttarna och deras träningsmetoder. Eller så var hon fullt upptagen med att komma på nya teman till magasinet för det kommande halvåret.

Dessutom såg Helle bra ut, och hon hade den där irriterande förmågan att bara behöva sätta upp håret och hoppa i ett par höga stövlar för att vara planetens snyggaste och redo att susa iväg till Cafe Dan Turèll för en rolig utekväll.

 

Vi gifte oss (alltså inte med varandra),
skaffade hus och barn – och Helle blev glömsk

Helle gifte sig med Palle, köpte hus och fick barn. Jag gifte mig också. Vi gick inte ut lika ofta och tjejresorna blev färre – men vi träffades så ofta vi kunde.

Egentligen tog det förvånansvärt lång tid innan jag på allvar förstod att något var fel – helt fel. Jag märkte förstås att vissa saker inte var alldeles som de brukade vara med Helle, men jag tänkte att det berodde nog på att hon var stressad. Det var ju stressigt på jobbet och det var fullt upp hemma med två små pojkar, och livet är ju hektiskt som det är.

Egentligen tog det förvånansvärt lång tid
innan jag på allvar förstod att något var fel – helt fel.

 

Det blev faktiskt så att jag mer eller mindre vande mig vid det. Om jag istället hade slagit larm hade man kanske kunnat upptäcka en sjukdom som sakta kom smygande, innan den hade hunnit utveckla sig så mycket som den hann göra – det är jag på det klara över idag.

Helle glömde sådant vi hade avtalat. Jag började ringa upp samma dag, eller dagen innan vi skulle ses för att se om hon kom ihåg det. Titt som tätt hade hon glömt bort det vi hade bestämt och vi var tvungna att boka en ny dag, som Helle också glömde. Det blev lite av ett stående skämt hemma hos oss: ”Tror du att Helle, Palle och pojkarna kommer, eller har de kanske glömt…?” brukade vi säga när vi för tredje gången stod där med varma bullar och nybryggt kaffe och väntade förgäves på att en bil skulle köra in på gården. Klockan blev kvart över, den blev halv och visst bor de långt från Holbaek, men… Och så ringde jag upp och fick en förvirrad och skamsen Helle i luren: “Var det idag?” Och så hämtade hon sin kalender och sina påminnelselappar och såg att, jovisst var det idag.

Ta dig i kragen, Helle 
Helles glömska var en sak, en annan var hennes fysik. Där skedde också stora förändringar. Jag vet förstås att många kvinnor förändras lite när de har fått barn – men ändå. Nu är det så att jag alltid har trivts med att dra på mig löparskorna och jag älskar att hålla på med gymnastik, ja helt enkelt det mesta där man får röra på sig. Jag mår bra när jag tränar, särskilt efteråt. Det är en uppfattning jag delar med Helles man Palle, som tränar judo och har gjort det sedan långt innan han lärde känna Helle. Vi två enades snabbt om att bara man tränar så kommer man i form. Visst kan det vara lite tungt i början om man inte har tränat så mycket under en period, men det dröjer inte länge innan man får tillbaka konditionen, det handlar bara om att komma igång.

Att Helle försökte berätta att hon var för trött för att träna och att hon hade ont i sina leder och muskler var inget jag lyssnade på. Hon behövde ju “bara ta sig i kragen”.

 

 

När Helle började lägga på sig trots att hon envist hävdade att hon inte åt “mer än hon brukade” var det klart att jag röstade för att hon behövde komma igång med träningen. Att Helle försökte berätta att hon var för trött för att träna och att hon hade ont i sina leder och muskler var inget jag lyssnade på. Hon behövde ju “bara ta sig i kragen”. Hon måste ju begripa att även hon skulle bli friskare av att träna! Hur svårt kan det vara?

Ge dig ut i löparspåret eller anmäl dig till ett motionscenter där det finns en tränare som kan sätta ihop ett bra program till dig, lät mitt förslag. Jag begrep verkligen inte vad problemet var. I min värld är det ganska enkelt, bränn kalorierna du äter så håller du vikten. Punkt.

Idag känner jag mig väldigt dum…
Och Helle anmälde sig till ett träningscenter – igen. Både jag och hennes läkare hade sagt precis samma sak till henne. Hon valde ett ställe där det fanns en personlig tränare. Hon hade redan provat stans andra träningscenter. Och hon kapitulerade varje gång. Trots att hon tränade förbättrades hennes form inte det minsta – det var snarare tvärtom, sade hon till mig.

Men hon fick inga resultat av träningen på det nya stället heller och hon berättade för mig att tränaren inte trodde på att hon följde programmet. Men det gjorde hon. Hon berättade att det enda som hände var att hon, istället för att bli starkare, klarade att lyfta mindre och mindre vikter och springa kortare och kortare tid på löpbandet. Jag förstod ingenting.

Idag skäms jag väldigt mycket över hur lite jag egentligen lyssnade på Helle. Hon sade ju faktiskt precis hur det var. Hon berättade hur det är när hypotyreos har kommit in i bilden. Men jag fattade helt enkelt inte att hon – ett: var sjuk, och två: att det överhuvudtaget inte går att få ut något positivt av att träna då. Jag förstod inte att det var en naturlig konsekvens av att kroppen har brist på sköldkörtelhormoner.

Och trots att Helle skrek åt mig och meddelade att hon för i hel… inte åt i smyg, att det inte hände ett skit i det förbannade träningscentret, utan att det faktiskt bara blev värre och att tränaren helt enkelt inte fattade, så tänkte jag ändå att det bara inte kunde stämma. Tränade man så kom man i form.

Men någonstans inom mig började ändå ett frö till en misstanke om att något var fel att spira. Jag kunde helt enkelt inte få ihop att Helle tränade och inte kunde komma i form.

Ändå var det fortfarande Helle själv som var tvungen att kämpa vidare för att ta reda på vad som var fel. Hon fick inte heller någon förståelse eller uppbackning av sin läkare.

 

…undrar om Helle får i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler ?
Man kan verkligen inte säga att Helle är typen som beklagar sig. Det gjorde hon inte nu heller. Det är helt enkelt inte en del av hennes personlighet.

Men allt eftersom tiden gick så var det det ena efter det andra som började göra ont. Först var det handen, sedan armen och så axlarna. Helle sökte hjälp hos kiropraktorer och massörer och en massa undersökningar gjordes på diverse sjukhus. Helle hade i stort sett alltid ett nytt ställe som gjorde ont.

Det var enormt irriterande att Helle betedde sig som en gammal kärring.

 

Att locka med henne ut i löparspåret, det kunde jag glömma. Hon hade ont i både höfter och knän. Förutom att det var enormt irriterande att Helle betedde sig som en gammal kärring så började jag fundera över om hon inte fick i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler och att hon borde tänka på att äta sunt och få i sig fiskolja. Återigen dök tankar om motion upp och så spann tankarna vidare i samma spår.

Egentligen är det otroligt hur mycket Helle förändrades innan det på allvar slog mig att hon ju faktiskt måste ha varit allvarligt sjuk. Vid det laget hade Helle fått diagnosen hypotyreos och hon fick också medicin. Så ja, jag hörde ju talas om behandlingen och ditten och datten, men jag visste ingenting om de symptom man får när man har hypotyreos och hur livet ser ut utan en välfungerande sköldkörtel som producerar de hormoner den ska.

 

“Bästa stöd från väninnan!”
Det finns en bild i Helles bok Få livet tillbaka, den är från nyårsafton 2010, då var jag där.

Jag vet att Helle hade börjat medicinera då, men hon hade överhuvudtaget inte blivit bättre.

Vackra Helle hade blivit tjock, men inte bara tjock, utan hon var rund på ett sådant underligt sätt med en hals som i det närmaste gick i ett med huvudet. Och ett ansikte som var mer svullet än tjockt. Det var verkligen märkligt för nu fick hon ju faktiskt medicin mot hypotyreos. Hur kunde hon se ut så?

Jag tyckte att det var synd om henne och jag led med Helle när hon berättade att hon följde viktcoachernas kur – och att hon hade följt den i flera år. Den fungerade helt enkelt inte på henne. Jag var fortfarande fast i min tanke om att “äta mindre och förbränna mer med motion” och jag tvivlade starkt på att Helle faktiskt hade följt bantningskuren ordentligt. Det var verkligen konstigt att hon var tjockare och mer otymplig än någonsin samtidigt som hon följde en enormt sträng diet.

När hon inte gick ner i vikt – och man behövde ingen doktorsexamen för att se att inget hände på viktfronten – så måste hon ju ändå på något sätt få i sig mer kalorier än hon gjorde av med. Hur skulle det annars hänga ihop? Bästa stöd från väninnan!

 

Helle Sydendal

Bilden i Helles bok, Få livet tillbaka, är tagen på nyårsafton 2010.

Helle Sydendal

Här är en annan bild på mig och Helle från samma nyårsafton: – Vackra Helle hade blivit tjock, men inte bara tjock, utan hon var rund på ett sådant underligt sätt med en hals som i det närmaste gick i ett med huvudet.

 

Jag önskar att jag hade vetat mer om hypotyreos
Det är mycket jag önskar att jag hade vetat när Helle blev sjuk och hon själv var tvungen att mot alla odds orka hålla sig på benen under behandlingen, som till slut hjälpte och gav resultat.

Så jag har en uppmaning till dig som läser det här: Ta hand om din väninna om du upptäcker sådana här symptom hos henne. Se till att hon går till en läkare och blir undersökt, och säg för allt i världen inte att hon ska “ta sig i kragen.”

Idag är jag så glad över att Helle har blivit sig själv igen.

Lene

 

Lene-og-Helle-2-1024x683

Vänner i över 20 år: Lene och Helle, 6 december 2015.
Tyvärr är det många som förlorar sina vänner när de drabbas av hypotyreos, eftersom det kan vara svårt att komma ihåg sådant man har avtalat och att orka delta i olika aktiviteter. Det kan också vara ganska jobbigt för vännerna att hela tiden lyssna på allt prat om sjukdomar och problem. Eftersom hypotyreos påverkar allt man gör är det svårt för den drabbade att låta bli att prata om det.
– Men min vän Lene höll ut. Hon följde mig genom hela sjukdomsförloppet trots att hon inte riktigt förstod vad som hände.

 

Har din väninna förändrats?

Hypotyreos kan vara orsaken till bl.a.:

  • Glömska och trötthet
  • Övervikt trots att man inte äter för mycket
  • Smärta i leder och muskler
  • Missfall och havandeskapsförgiftning

Jag vet att det bara är några få av de symptom, som man kan få vid hypotyreos, men det kanske är dem som man som vän först lägger märke till.

  • Erbjud dig att följa med din vän till läkaren. Det är ofta så att personer som lider av hypotyreos har svårt att komma ihåg saker och ting, att hålla sig fokuserade och att ställa rätt frågor till läkaren.
  • Om din väninna får medicin mot hypotyreos och fortfarande mår väldigt dåligt så kan du berätta för henne att det är många som mår mycket bättre med en annan typ av läkemedel än standardmedicinen – läs mer här. Det kan man lära sig mycket om här på Helles blogg – eller genom att läsa hennes bok Få livet tillbaka.

 

Män kan också få hypotyreos och de får samma symptom, bortsett från missfall och havandeskapsförgiftning förstås. Det är dock långt fler kvinnor än män som drabbas av hypotyreos.

…………………….

Kommer du till mina två föreläsningar i Sverige organiseras av Sköldkörtelföreningen?

Göteborg
Tid: Lördagen den 19 mars 2016 kl 12-16
Plats: Tempelriddarorderns festlokal, Storgatan 3, Göteborg
Biljett till föreläsningen i Göteborg köps på Billetto.

Hässleholm
Tid: Söndagen den 20 mars 2016 kl 12-16
Plats: Hässleholms Kulturhus, Blå salongen, Vattugatan 18/Järnvägsgatan 23, Hässleholm
Biljett till föreläsningen i Hässleholm köps på Billetto.

Sköldkörtelföreningen bjuder på något lättare att äta och dricka.

foredrag-sverige-1a-WEB

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*